Insikt Arctic Open

Den 6e december klockan 00.30 lyfter mitt plan till Moskva. Utanför ser jag Upplandskusten svepas in i dimslöjor och sakta försvinna. Jag fingrar på säkerhetsbältet, tittar ut genom flygplansfönstret och sorterar mina fördomsbilder av Ryssland; Tsaren, Lenin, Marx, vodka och pälsmössor flimrar förbi innan jag somnar. 

 
IMG_0149.jpg
 

Vid passkontrollen i Moskva möts jag av en uniformsklädd kvinna som knackar på mitt pass med sina dyrbara naglar, tittar på mig och säger ”Prjobljem”.

Jag tittar oförstående på henne med min bästa ”Nu har jag ingen aning om vad du menar, jag kommer från Mjölkudden”-min. Hon pekar på mitt visum och låter nageln stanna vid ett krylliskt ord och säger ”Woman”. Tydligen har någon som utfärdat mitt visum tolkat mitt foto på ett för mig mycket underligt sätt. Jag släpps in efter en timme då jag med bestämdhet hävdat att jag inte är en kvinna. Äntligen på väg mot min slutdestination Arkhangelsk.

 
IMG_0087.jpg
 

Som inbjuden till Artic Open för att leda juryarbetet på filmfestivalen möts jag av en liten deligation i ankomsthallen ledda av Alexander Perkov, en god vän sedan länge. Jag tilldelas en tolk, en ung tjej som heter Anna Gaiduk som studerar språk på universitetet i Arkhangelsk. Stackars tjej tänkte jag, ska hon dras med mig hela tiden.

Första dagen ägnas åt ett uppstartsmöte med Alexander Hunt (Regissör) och Leonid Chertok (Manusförfattare och Kritiker), sedan placeras jag i en tom biosalong för att börja plöja 14 filmer från olika länder med arktisk koppling samt betygsätta dem.

Det som slår mig först är att det snöar i de tre första filmerna hela tiden och jag känner mig frusen och lite ödslig invärtes, men efter ett tag kommer min tolk med värmande te och det börjar ljusna på filmfronten. 

 
IMG_0139.jpg
 

Det börjar kännas viktigt att få ta del av den arktiska kulturen och människornas syn på sina liv och omvärlden... Och vilka historier sen... Jag sögs in i en värld värd att berätta om, en värld som jag kände mig delaktig i. Ja, jag är ju norrbottning men jag ser inte längre skönheten i det vi har utan tar det för givet. Snö, is och kyla skapar en viss sorts människor och historier, men det skapar också en begreppsvärld som är fascinerande och värd att tränga djupare in i.

Arbetet flöt på i två dagar och betygskatalogen fylls samvetsgrant med siffror och kommentarer.

Kombinerad lunch och middag intas på den tjusiga restaurang ”POLINA Cafe, Stolitsa Pomorya” där linnedukar och silver strålar ikapp. Den svaga musiken hade anpassats till vår närvaro och var naturligtvis filmmusik från klassiska filmer. Dessutom visades, utan ljud, klassikern ”I hetaste laget” med Tony Curtis, Marilyn Monroe och Jack Lemon på en bildskärm. 

 
IMG_1043.jpg
 

Jag får syn på en äldre välklädd man som sitter vid ett hörnbord och låter sig smaka av en panerad fisk med vitsås, han lyfter tekannan bredvid sig och dricker ur pipen.

Jag försöker oglo så gott jag kan och tänker ”Så fin restaurang och inga tekoppar?”, senare förklarade Anna för mig att det var ett traditionellt sätt att dricka te på... Ok?

På kvällen gjorde jag TV- och tidningsintervjuer (varför har man alltid känslan av att ”Jag hoppas att ingen genomskådar Chrille från Mjölkudden”?), men det gick bra.

Jobbet flyter på bra och den reflektion jag gör på kvällen när jag ligger och slötittar på rysk TV är att det bemötande och den värme jag mött i denna arktiska storstad står i stor kontrast med de medfödda fördomar jag sorterade när jag tittade ut genom flygplansfönstret.

Sista dagen är inne och nu på morgonen ska juryn få göra en utflykt till ett friluftsmuseum (Malye Korely Museum). 

Vi samlades i hotellobyn förväntansfulla och synnerligen påklädda allihop, och strax dyker en liten buss upp och våra tolkar skyndar att räkna in oss.

Färden gick ut på landsbygden där små trähus låg vackert inramade i morgonfrosten.

Himlen i öster färgades röd av en sol som nästan inte orkar upp över horisonten, det röda ljuset får träden att se ut som facklor längs vägen.

Väl framme tornar fantastiska torn och andra byggnader upp sig, alla byggda i timmer och med en imponerande snickarglädje.

Den första byggnaden är ett stort torn byggt på 1500-talet, sedan går vi upp mot en vacker ortodox kyrka och jag blir lite ivrig så jag går före de andra.

Jag går uppför trappan och tittar på den urgamla graffitin på stockarna när jag hör att guiden börjar berätta nedanför trappan. ”Det här vill jag höra” tänkte jag, sen tog mitt museibesök slut.

 
IMG_0140.jpg
 

När jag vaknade till låg jag längst ner vid kyrktrappans fot och kunde inte andas av smärtan.

Jag försökte prata men det gick inte och till min stora skräck kände jag inte av mina ben.

När jag kunde fästa blicken så såg jag att Professor Song Yaowu från Kina höll om mig och tittade på mig med oroliga ögon. Det enda jag fick ur mig var opassande nog ”Fuck” och han nickade och svarade ”Yes, fuck”.

Mina vänner i juryn lyfte mig och fick till slut in mig i en liten värmestuga för personal.

Där låg jag och tänkte ”Jaha, det här var ju en passande sorti”.

Plötsligt slogs dörrarna upp och in kom två kvinnor i nån sorts galonklädsel med röda kors på rygg och arm, den ene tog min puls och blodtryck medans den andra noggrant studerade mitt pass och mitt kvinnliga visa. Jag tyckte i mitt ynkliga tillstånd att hon gav mig en lite konstig blick.

Jag lades på en bår och togs ut till en väntande ambulans.

Väl inne i ambulansen fick jag hjälp att få av kläderna och jag kopplades till en apparat som kollade min hjärtverksamhet, sen kavlades vänster arm upp och aj! Där satt droppen i armen.

In kommer Anna, min tolk, och ser helt förstörd ut och jag försöker klumpigt med bruten röst att trösta henne med orden ”Oroa dig inte, jag föll helt själv”, sen ber jag henne fråga om jag inte kan få smärtstillande. Hon pratar med ambulanskvinnorna och säger ”Ser du slangen i armen?”, jag nickar, ”Morfin”.

 
IMG_1017.jpg
 

Ambulansen börjar rulla och Anna sitter bredvid och klappar tröstande på min hand.

Nu börjar jag känna av mina ben igen och rädslan börjar lägga sig och nyfikenheten tar över ”Ah, jag åker rysk ambulans”. Vi susar genom byar och in i Arkhangelsk och då inser jag att de kör med öppen dörr. Lyktstolparna svischar förbi utanför och ambulanssirenen banar väg genom snöiga gator. ”Wow" tänker jag, "Det är som på film” innan mina ögon möter Annas oroliga blick, och då blir jag snart seriöst skadad igen.

Väl framme vid sjukhuset läggs jag på en bår i en korridor, i väntan på skiktröntgen med en sjuksköterska med grönt munskydd och Anna vakande över mig. Nu kickar morfinet in och jag börjar känna mig glad så jag försöker muntra upp Anna genom att sjunga ”Hej tomtegubbar” och efter några rader började hon nynna med och ett litet leende kunde skönjas.

Jag rullas in i röntgenrummet där det är två läkare och tre systrar, Anna pratar med de och de ställer en massa frågor till henne varvid sjukhuspersonalen vänder sig mot mig som ligger vid den stora röntgenapparaten.

Anna tittar besvärat på mig och frågar ”De undrar om de får ta selfies med dig”. "Va?" sa jag. "Ja, de såg dig på TV i morse?”.

 
IMG_1036.jpg
 

Sen börjar en fotosession där jag inte kände mig helt bekväm men insåg det komiska i situationen.

Röntgen klar och min rygg höll, bara muskelskador - Härligt! men ont.

Anna ringer oavbrutet till festivalledningen och jag förstår att de är oroliga för min medverkan på kvällens galaavslutning men jag försäkrar henne om att jag nog kommer att närvara om jag får vila lite på hotellet.

Alexander Perkov och Hermann Greuel kommer och hjälper mig tillbaka till hotellet eftersom jag fortfarande inte kan gå ordentligt.

Efter några timmar på hotellet och en spruta till lyckas jag genomföra mottagningen hos Guvernören för regionen och prisutdelningen på galan.

Det sista åtagandet var ett avslutningsparty som avslutades för min del tidigt genom att jag tog ett varmt farväl av min jury och mina ryska vänner sen direkt till flyget hem.

Man lär sig alltid så mycket av att se sig omkring och lyssna till berättelser, och just den här resan gav mig så mycket av den varan.

Jag fick se fantastiskt fina berättelser på vita duken och jag fick ta del av den ryska värmen som gäst.

Så det är med värkande rygg och varmt hjärta jag ser tillbaka på Artic Open 2017 i Arkhangels.

- Kpnctep Ehrebepr

 
Sara Björnfot